den 3 november 2008 gav du upp, och då gav jag också upp - jag gav upp min kärlek till dig, respekten jag hade för dig. det gjorde så ont att veta att min papa var borta, men en vecka efter hade jag ett leende på läpparna. men du jagar mig, du följer efter mig, vart jag än går. du finns alltid i tankarna och när jag tänker på dig så gör det fortfarande ont. men jag kan inte gråta, jag bara känner lite smärta. på något sätt så saknar jag dig så mycket, ibland vill jag ha dig här så jag kan krama dig, bara hålla dig.. men sen tänker man på allt dumt du gjorde mot en, hur värdelös man kännde sig. hur ont det gjorde att veta att ens egna papa inte var stolt över en. hur du alltid tryckte ner en, hur du alltid försökte få respekt. du krossade mig, du förstörde alltid allt. men jag gjorde som du sa, för jag var din flicka. jag var din dotter, på något konstigt vis älskade jag dig mer än allt pådenna jord. du betydde allt för mig och jag vet inte varför. du var en så stor del av mitt liv, jag såg upp till dig på ngt sätt - jag tror det var för du alltid klarade allt, du grät aldrig, du var stark, men nej jag vet varför - du hade inga känslor, inget hjärta. du var en ond man, du var djävulen själv. jag kan nästan inte komma på någongång jag kännde mig bekväm hos dig, men ändå så stannade jag, ändå så va jag där. men det var ett misstag jag skulle lära mig av. jag tackar dig ändå för den papa du ibland var, dom enstaka gångerna du förstod.. jag hoppas du har det bra där uppe, för jag mår bra nu. jag mår bra utan ditt ständiga klagande, ditt ständiga snack om hur dålig jag är. jag gör mitt bästa för att inte bli som du, det är det sista jag vill. men du lever kvar i mitt hjärta, föralltid. du lever kvar i tankarna och i min själ. jag är fortfarande din dotter, jag ser exakt ut som du, jag beter mig som du, men aldrig att jag ska göra min familj illa, aldrig mer. jag vill att du ska veta att jag fortfarande älskar dig och jag saknar dig innerst inne.

Vila i frid Papa. ♥