Jag är trött på att folk tror att dom känner mig bättre än vad jag själv gör, att dom tror saker om mig när dom inte ens känner mig. Jag har upplevt mer på mina 18 år än vad nästan någon har upplevt på deras 6O år. Jag skiter i att jag inte vill vara personlig här längre.
Detta är min story.

Jag föddes den 28 Februari 1992 och sedan den dagen levde jag med en pappa som misshandlade och splittrade familjen. När mina föräldrar skilde sig var jag ca 9-1O år gammal och jag valde att stanna hos min pappa och vår hund. Det var nog det största misstag jag gjort i hela mitt liv. Det var skrik varje dag, han söp sig full och jag fick ta skiten "som mamma gav han". Vi flyttade till en lägenhet och var tvugna att lämna bort våran hund, det krossade mitt hjärta. Han var min bästa vän. Då började jag och min storasyster skifta med att bo hos mamma och hos pappa. Pappa träffade en ny kvinna och mamma träffade en ny man. Min mamma flyttade med hennes nya man till Höganäs och jag kan säga ärligt, att jag hatade henne för det. Det kändes som hon lämnade mig och som att hon inte brydde sig om mig, men detta var mitt eget val.

Vi flyttade tillsammans med pappas nya kvinna till en lägenhet, då började jag i Stenkula skolan och där blev ingenting bättre. Jag hamnade i bråk nästan vartenda dag, jag började använda droger och började dricka ständigt. Men en dag blev den bästa, min storasyster flyttade ner från Höganäs hem till oss i Malmö. Efter något år i Stenkula skolan så gav jag upp och bytade skola till Rörsjöskolan Zenith i årskurs 7.

Där träffade jag dom finaste personerna och dom finaste lärarna. Jag hade "the time of my life" i den skolan och jag ångrar inget. Min mentor Stefan Kardum, var en av dom viktigaste personerna i mitt liv just då, han hjälpte mig med allt, han hjälpte mig att resa mig upp varje gång jag föll. Jag är så jävla tacksam för det. Vännerna jag skaffade där kommer jag aldrig att glömma. Ni gav mig dom bästa åren, den bästa tiden i mitt liv. Vi var som en familj.

År 2OO5 föddes min lilla ängel Esmeralda. Jag kommer fortfarande ihåg när jag stod i korridoren och fick ett MMS från pappa och där var ett foto på min alldeles egna lillasyster. Jag blev så jävla lycklig så telefonen flög ur min hand. Jag och min storasyster fick ledigt och drog till sjukhuset för att träffa henne. Jag kommer fortfarande ihåg känslan jag kände första gången jag höll henne. Hon var så liten, så vacker.

När jag började 9:an träffade jag en kille, som jag föll för vid första gången jag såg honom. Det första vi gjorde var att bli tillsammans. Vid denna tiden hade min pappa åkt in i fängelset i Sundsvall och skulle sitta inne ett år. Min pappas nya kvinna hade flyttat till Kristianstad med min lillasyster så jag hade vår lägenhet för mig själv. Jag började skolka för att vara i lägenheten med min dåvarande pojkvän. Det var inget hälsosamt förhållande för jag var aldrig lycklig.

I 3 år blev jag både psykiskt och fysiskt misshandlad av den jag "älskade" så mycket. Jag tror inte att jag ens levde dom 3 åren. Jag sket i alla mina vänner och jag sket i skolan. Men jag kände att jag behövde träffa folk så jag övertalade honom att låta mig börja skolan. Jag började gymnasiet år 2OO7 på Nicolai, PRIVES. Det va underbart där, vi var kanske 1O st i klassen och vi var awesome tillsammans. Min dåvarande pojkvän gillade inte det alls så han gjorde sitt bästa för att jag skulle faila och det gjorde jag. Jag skulle egentligen ha gått om direkt efter men det orkade jag inte.

Istället för att gå om PRIVES så började jag "jobba" på ett dagis i Väsby. Det va faktiskt ett av dom grymmaste besluten jag gjorde då för jag hade ett helt awesome år på det dagiset. Personalen, barnen och t.o.m. föräldrarna blev en stor del av mitt liv och jag älskade att gå dit varje dag. Jag var äntligen lycklig igen.

Den 3 november 2OO8, avled min pappa, David Reyes Caballero, i cancer. Vill ni veta det komiska? Vi fick reda på det genom att läsa det i tidningen. Jag har ingen kontakt med släkten på pappas sida och det sårar mig så jävla mycket. Jag saknar min Abuela. Jag saknar mina kusiner. Jag saknar Spanien.

Förra året, 2OO9, i April så lämnade jag min dåvarande pojkvän. Jag fick mitt liv tillbaka men det värsta var att jag inte hade några vänner kvar. Egentligen så gjorde det inte så mycket för jag har den bästa storasystern och den bästa mamman som finns. Det grymmaste var att jag efter en dag insåg hur jävla bra jag hade det utan honom.

Idag, 8 april 2O1O, mår jag nästan som en prinsessa. Jag är iallafall lycklig. Så tänk innan ni öppnar er käft för jag har lärt mig att aldrig ta skit från någon jävel igen. Jag lever efter pappas motto - Un Dia A La Vez (En dag i taget) och jag har klarat mig satans bra, så här varsågod - my middle finger in your face.