[gammalt collage, hittad i magical-mappen. 3O seconds to mars, ron pope, mayday parade, gaga, adam lambert, chris daughtry, nickelback, bieber, ke$ha, the fray, one republic, stanfour, breaking benjamin, dead by april & kate voegle]

Klockan är O3:36 och solen håller på att gå upp. Just nu sitter jag och lyssnar på Can't Let You Go - Adam Lambert. Njuter som ett as, ska jag bara säga. Han är en gud. Iallafall så har mitt sömn-tåg gått för längesen och jag kan inte sova. När jag väl har börjat fundera, så kan jag verkligen inte sluta. Varning för personligt skitsnack.

Hur fan gör man? Hur ändrar man sin personlighet som man haft i 18 år? Jag vill inte mer. Jag står inte ut. Jag vill inte sumpa vartenda vänskap, vartenda förhållande. Jag vill inte. Det dödar mig. Det hände en gång, det va ingen stor grej (jo det var det) och jag känner mig värdelös. Jag vill vara med honom, bara med honom. Ni kan säga precis vad ni vill, I don't give a fuck. Tre veckor, tre år, fuck detsamma - jag älskar honom med hela mitt hjärta. Han är perfekt. Han har allt, allt en tjej någonsin kan önska sig. Osäkerheten tar ju över tillsist och det slutar väl dåligt. Eller ska vi tänka positivt denna gången?

Man mister vänner, dom drar iväg som ett par racerbilar. Vad fan händer? Skitsnack, skitsnack, skitsnack. Vi går förfan inte i grundskolan längre. Jag vet att jag inte borde bry mig, jag vet att dessa patetiska tankar inte ska skrivas ner men jag måste ju få ut det någonstanns. Ingen öppnar ju förfan öronen, så ni kanske öppnar era ögon. Jag ställer upp som ett jävla rövhål för människor. Jag ger så mycket av mig själv och min tid till era små problem, men när jag behöver er, vart finns ni då? Jag kanske inte borde prata plural längre, jag skiter i DIG nu. Get a life, bitch.

Men lite lyckligt lottad är man ju ändå. Jag har en grym familj och ett par underbara brudar i mitt liv. Och ett helt skafferi fullt av gudomlig musik som får en att må bra varje minut. Tack.