If the lies don't touch you, the truth will.
But if I can't love you, then who will?
When your friends are jumping ship,
When your crown begins to slip.
And loyalty's not a virtue,
Who are you gonna turn to
When you've seem to've lost your grip,
And the road begins to rip?

I held your hand, is this the thanks I get?
I took you in, is this the thanks I get?
Half a chance, the thanks I get?
A twist of plans, is this the thanks I get?

The days hurts, the nights hurts
The light hurts, my eyes hurts
The darks hurts, my heart hurts
.. It all hurts.

Det jobbiga börjar sakta bockas av. Ett efter ett.
Sorgen börjar sakta försvinna och lyckan hittar hem.
Att se dig le är nog det bästa jag har upplevt, någonsin.
Mina förhoppningar är att du förstår det en dag. Att du
förstår att min kärlek för dig är mer än bara en känsla.

Jag skriver av mig. Ibland.

Du er ikke som folk er flest og jeg er ikke helt normal.
Vi er ligesom hund og kat, og tit, så ender det galt.
og jeg kan ikke forstå, hvorfor vi har så travlt.
med hele tiden at få ret, jeg tænkte i dag, da du gik,
midt i hed, skænderi, hvad nu hvis, hvis du end,
og du vil, kommer hjem.

Jeg kan ikke gå i seng, jeg kan ikke finde ro,
jeg kan ikke lade det hænge,
og der er noget du skal vide før solen går ned,
for hvad nu hvis i morgen, aldrig kom,
og jeg ikke fik det sagt, før natten faldt på.
og jeg lod det gå, natten den falder på,
jeg kan ikke lade det gå,
Jeg kan ikke lade det gå.

Min inspiration till livet är borta. Poff. Den bara försvann.
Jag hittar inte min glöd. Jag hittar inte min gnista i livet.
Vart tog allt vägen? Jag hade en passion för skapande.
En passion för kreativitet. Ett öga för guld.
Vad ska man göra för att hitta sin bort-kastade passion
igen? Jag behöver en kick. Jag behöver vacker smärta.
Jag behöver vacker konst på min kropp. Ett sug efter en tattoo.
En fågel på armen. En ros på nedanför handen. En döskalle på
foten. Faith bakom örat. Ett peace-märke nedanför armbågen.
En drömfångare på benet. Jag behöver det.

This part of my life. This little part is called Happiness.

Imorgon träffar jag min man. Så.. Vi hörs när vi hörs.

Idag bestämde jag att nu ska det sparas pengar till en tatuering.
En fågel. HÄR är en bild på min fågel. Den ska sättas på armen.
Den är vacker. Den är grym. Fierce. Annorlunda. Tribal-aktig. Som jag.
Fågeln ska få bygga bo på sidan av min arm. På min högra arm.

Detta känns patetiskt och inte intressant längre.
Så.. Jag återkommer när jag återkommer.

Depression är inte ett tecken på svaghet,
det är ett tecken på att du har försökt vara stark alldeles för länge.

Jag längtar.


// Jag är ledig imorgon, perfekt tillfälle att dra till Familia med syster och slösa pengar. Gött snack!

Jag är sjuk men jag gråter inte en tår för att vara sjuk ger mig en anledning till att spendera två nätter med min dude.
Wikebenet är iväg på en massa möten och jag saknade honom direkt när han gick ut ur dörren.
Men jag har kommit på att det är ett tecken.
Ett tecken på kärlek.

Tragedies happen. And when they do, what are you going to do? Get weak? Give up? Quit? No.
I've realized that when your heart breaks, you have to fight like hell to make sure you're still alive.
Because you are. And the pain that you feel? It's called life. And what about the confusion and fear?
That's just to remember you that there are something better out there. And that something is worth fighting for.

© Sabrina Caballero, 29-08-2010

I should be in bed right now. Men mitt huvud dunkar och mitt hjärta värker. Jag försöker dränka min sorg i musik but I could really, really, use some booze at this moment. Jag har nyss varit på One Tree Hill-terapi i cirkus 4 timmar. Jag är på gränsen på att loosa mitt mind. Driving myself crazy. Jag har aldrig varit såhär krävande innan. Jag behöver kärlek 24/7 och det känns så.. lame? Jag känner mig som en patetisk liten krävande bebis. This aint me.

Jag behöver dra härifrån, bort från Helsingborg. Jag behöver en spontan roadtrip. Känn ingen sorg för mig, Göteborg. Det är vad jag behöver, Göteborg. Gothia, The City, Booze - sovandes i en bil. All over again. Den resan satte ett spår i mitt hjärta. Jag andades, jag var fri och jag levde.

Jag börjar skolan in about two weeks och jag vill verkligen inte tillbaka dit. Ingenting är sig likt. Det kommer vara ett halvt-tyst klassrum och en halvt-skrattandes skola. Det är sorg. Är det inte konstigt, hur människor kan sätta så djupa spår? Hur man redan kan känna saknaden av en viss person? Vårat läger som vi ska roadtrippa till början av Höstterminen better be fierce. Men inte lika firece utan dig, vännen. Jag önskar dig all lycka.

Jag pratar för mycket, jag skriver för mycket. Mitt hjärta är fullt av skit som måste ut. Mina ögon är fullt av skit som måste ut. Jag måste seiza min dag och inte tänka på det som har varit. Men det sitter där i bak-huvudet och jag får inte ut det. Jag är confused. Jag behöver råd. Jag behöver vägledning.

Jag ska börja om på nytt. I mitt liv och på bloggen. A fresh start. 

I am done
Smoking guns
We've lost it all
The love is gone

She has won
Now it's no fun
We lost it all
The love is gone

And we had magic, And this is tragic
You couldn't keep your hands to yourself

Jag har inte rökt på 1O dagar. Men jag behöver min dödliga tröst. Cry me a fucking river.

När vi sågs första gången
Rusade förbi mig snabbt på perongen
Blev hjälplöst förälskat
Obeskrivligt tagen
Som om jag låg ner på marken och blev slagen
Betraktade ditt hår
När det fångades av vinden
Som att svimma på en bergstopp utav svindeln
Den stunden satt jag fast i ett nät förtrollad bunden
Tappa hjärtat i knät
Kunde inte tänka logist eller sunt
Och för varje sekund som du inte fanns blev det tung
Började sakta uppvakta på avstånd i brev
Men det spelade ingen roll vad jag skrev
Du hade inte fastnat än inte fattat än
Vilken kärlek som fanns att bara hämta hem
Men efter ett tag
Det började korespondera
Mina förhoppningar dom väcktes
För att sen raseras

Varje gång är som den första gång vi sågs.

Can we pretend that airplanes
In the night sky
Are like shooting stars
I could really use a wish right now

22 juni var det en månad med dig. Känns sjukt att bara efter en månad kunna känna det jag känner för dig. Första gången jag såg dig klickade det. Jag behövde bara titta in i dina ögon en gång och sedan försvann allt runt omkring mig, då var jag stuck. Man gick hem, tänkandes på den killen man träffade på en klubb. Skrattade åt sig själv för att man hade ett hopp att träffa honom igen. But there you were. På 6 veckor så har du ändrat mitt liv totalt. Hur du kan få mig att må som en prinsessa på en sekund, allt du behöver göra är att le åt mig, att bara kolla mig i ögonen. Det är något folk borde förstå, det kvittar hur länge jag har känt dig, det är mina känslor för dig som räknas. Att du gör mig lycklig är vad som räknas. Jag vet att jag inte borde hoppas på för mycket, jag vet att jag inte ska förvänta mig detta men jag vill vara med dig föralltid. Jag vet med hela mitt hjärta att det är du som är den rätta för mig. Ingen har fått mig att må som du gör. Du gör mig svag, på ett bra sätt. Du är prinsen på den vita hästen. Du är min ängel utan vingar. Jag ska ta vara på varje minut jag har dig vid min sida.
Jag älskar dig, Victor. I really do.

[gammalt collage, hittad i magical-mappen. 3O seconds to mars, ron pope, mayday parade, gaga, adam lambert, chris daughtry, nickelback, bieber, ke$ha, the fray, one republic, stanfour, breaking benjamin, dead by april & kate voegle]

Klockan är O3:36 och solen håller på att gå upp. Just nu sitter jag och lyssnar på Can't Let You Go - Adam Lambert. Njuter som ett as, ska jag bara säga. Han är en gud. Iallafall så har mitt sömn-tåg gått för längesen och jag kan inte sova. När jag väl har börjat fundera, så kan jag verkligen inte sluta. Varning för personligt skitsnack.

Hur fan gör man? Hur ändrar man sin personlighet som man haft i 18 år? Jag vill inte mer. Jag står inte ut. Jag vill inte sumpa vartenda vänskap, vartenda förhållande. Jag vill inte. Det dödar mig. Det hände en gång, det va ingen stor grej (jo det var det) och jag känner mig värdelös. Jag vill vara med honom, bara med honom. Ni kan säga precis vad ni vill, I don't give a fuck. Tre veckor, tre år, fuck detsamma - jag älskar honom med hela mitt hjärta. Han är perfekt. Han har allt, allt en tjej någonsin kan önska sig. Osäkerheten tar ju över tillsist och det slutar väl dåligt. Eller ska vi tänka positivt denna gången?

Man mister vänner, dom drar iväg som ett par racerbilar. Vad fan händer? Skitsnack, skitsnack, skitsnack. Vi går förfan inte i grundskolan längre. Jag vet att jag inte borde bry mig, jag vet att dessa patetiska tankar inte ska skrivas ner men jag måste ju få ut det någonstanns. Ingen öppnar ju förfan öronen, så ni kanske öppnar era ögon. Jag ställer upp som ett jävla rövhål för människor. Jag ger så mycket av mig själv och min tid till era små problem, men när jag behöver er, vart finns ni då? Jag kanske inte borde prata plural längre, jag skiter i DIG nu. Get a life, bitch.

Men lite lyckligt lottad är man ju ändå. Jag har en grym familj och ett par underbara brudar i mitt liv. Och ett helt skafferi fullt av gudomlig musik som får en att må bra varje minut. Tack.